Sällskapet
Ragnar Thoursies Vänner


Biografi

Ragnar Thoursie: lyriker, journalist, byråkrat, prosaist.

Ragnar Thoursie, född 30 september 1919 i Katrineholm, död 12 juli 2010, var en svensk författare och statstjänsteman. Fadern var lokförare och föräldrarna var aktiva inom Jehovas vittnen.

Thoursie studerade tyska, psykologi och religionshistoria vid Stockholms Högskola, och blev fil. kand. 1943. 1945 debuterade han som författare och samma år fick han anställning i Riksförsäkringsanstalten, som senare blev Arbetsmarknadsstyrelsen, där han tjänstgjorde till sin pensionering 1985 (byråchef 1972-1985). Han var även ledamot av Kulturrådet.

Ragnar Thoursie gjorde under 1952-1987 ett uppehåll som författare, men trots detta räknas han som en av den svenska modernistiska lyrikens främsta, mest egenartade och stilbildande författare.

•  Ragnar Thoursie som byråkrat - eller Poeten i Tabellverket
•  Ragnar Thoursies roll i utformningen av 1974 års statliga kulturpolitik


19 juli 2010, Tom Hedlund:

Med bara några dagars mellanrum har två av våra största poeter avlidit – Bengt Emil Johnson och Ragnar Thoursie. Med Thoursie försvann den sista och mest mytomspunna representanten för det litterära 1940-talet. Modernismen hade i sina olika former och i olika steg etablerats i den svenskspråkiga poesin sedan några decennier, även om man kanske inte ska överdriva brottet med en gammal tradition. Den bildtäta 40-talismen är nu en del av den tradition ur vilken dagens poesi har vuxit fram.

Ändå kan man fortfarande haja till inför Ragnar Thoursies dikter från 40-talet och det begynnande 50-talet. De två diktsamlingarna ”Emaljögat” (1945) och ”Nya sidor och dagsljus” (1952) rymmer en poesi som trots sitt tidstypiskt täta bildspråk ofta tycks ta associativa kliv på ett sätt som gör den tidlös, fast den på sitt sätt också är strängt tidsbunden.

I debutsamlingen möter man i en strandbild ”tant Olga” som ”vilar i hemlighet avklädd / med en liten riseld i skötet”, i ”Skolavslutningen” ”klättrar komministern som en spillkråka” upp i predikstolen och i en dikt med den drastiska titeln ”Papegojan död ej ruttnar” tecknas döden i livet i en ensam och hämmad kvinnas gestalt. Det är överraskande och inträngande bilder med en viss satirisk skärpa, men utan någon grym och avslöjande vällust – finns det någon vällust tycks den snarare höra ihop med infallsrikedomen och de precisa formuleringarna.

Thoursie kom in från sidan i litteraturen. Han har själv sagt att ”yrkesförfattare skulle jag aldrig bli. Varken vilja eller kunna. Jag var och skulle förbli av annan art.” Så skriver han i ”Lyriska läroår”, en givande självdeklaration som ingår i Matts Ryings intervjubok ”Poeter till svars” (1985), omtryckt i förkortad form i ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt” (2004), som innehåller hans samlade dikter dittills. Rying hade länge försökt att få en intervju med Thoursie, som slutligen gav med sig. I sitt svarsbrev till Rying gav han en snabb självkarakteristik, där han hänvisar till en fransk satirisk 1800-talstecknare, som gärna framställde sina offer i djurgestalt: ”Enkel och elak som Grandville. Karikatyr och caritas (i betydelsen medkänsla).”

Thoursie växte upp i Katrineholm. Fadern var lokförare och modern hemmafru; fadern var dessutom ett mycket aktivt Jehovas vittne. Thoursie tog studenten som privatist, efter att ha försökt sig på att bli tecknare – kanske är det därför hans dikter så ofta är mycket visuella, trots att bildspråket är så sammansatt – och under sina gymnasiestudier fick han på allvar upp ögonen för litteraturen. I föräldrahemmet betraktades skönlitteratur som lögn och bedrägeri – sanningen fanns i Bibeln och i de många småskrifter som fadern sålde eller skänkte bort till en ofta kallsinnig omgivning.

På något sätt är det som om Thoursie i mötet med dikten får en nyckel till ett eget inre rum där hans förmåga ligger gömd. När han inser hur man kan göra – Artur Lundkvist är en tidig impulsgivare – börjar han skapa dikter på sitt eget sätt, med sina egna instrument och sina egna bilder. Resultatet blir den också i sin litterära omgivning originella debutsamlingen.

Det har sagts att Thoursie sällan eller aldrig skriver i jagform och att bilderna och typerna verkar skapade ur en flödande fantasi. Emellertid har han själv i olika sammanhang pekat på hur han har klippt samman egna erfarenheter på ett sådant sätt att resultatet har blivit allmängiltigt. Han är en poetisk karikatyrtecknare med hjärta, medveten om att han själv hör hemma i den värld han tecknar. Som ofta starka reflexer lyser bibelanspelningarna med sina rötter i uppväxtens religiösa miljö, som han har beskrivit som öppen och inte rigid eller dömande.

1940-talets poesi var ofta pessimistisk och ångestladdad, oavsett om den sedan formulerades i Erik Lindegrens till synes trasiga bildspråk i ”mannen utan väg” (1942) eller i Karl Vennbergs vasst ironiska tidsdiktning. Thoursies andra diktsamling sju år efter debuten har stildrag gemensamma med annan samtida poesi, och sin skarpa iakttagelseförmåga har han kvar, men själva grundhållningen är på ett helt annat sätt optimistisk.

Återigen kom han in i litteraturen från sidan. Debutåret påbörjade han sin livslånga tjänstemannabana på Riksförsäkringsanstalten, senare Arbetsmarknadsstyrelsen, där han blev byråchef. För honom är och förblir dikten, med hans egna ord, ”underordnad samhällsarbetet i andra former”.

Vad det handlade om för den unge statstjänstemannen var att delta i uppbyggnaden av ett nytt Sverige; ”de stora välfärdsreformernas tid” var inledd. ”Konkret infördes: allmänna barnbidrag, allmän sjukvårdsförsäkring, allmän folkpension, lagstadgad semester, nioårig skola för alla, fria skolmåltider – visst är det väl passande att för lyrikens vänner räkna upp detta som skäl för dikt! – alltså reformer som berörde snart sagt livets alla områden”, skriver Thoursie i ”Lyriska läroår”.

Det slags positiva samhällsutveckling borde, antyder han mellan raderna, också ge upphov till en poesi i samma anda. Men diktsamlingen är ingen politisk pamflett – han är en strävhårig socialdemokrat med skarp blick för problemen i alla goda systembyggen. Den inledande sviten ”Skärsliparens dager över tingen” är lika vass som titeln antyder, den ironiska sviten ”Drömsemester” porträtterar den nya tidens ytliga turist, avdelningen ”Förortsvyer” är ingalunda okritisk till allt som omvälvningen förde med sig. Mest av programdikt är den berömda ”Sundbybergs-prologen”, skriven på beställning till Sundbybergs 25-årsjubileum. Dikten kom att få en åtminstone symbolisk betydelse rent politiskt som gladde författaren: Olof Palme citerade den gärna. Den formulering som sedan fick bli titel på Thoursies samlade dikter – ”En öppen stad, / ej en befästad, bygger vi gemensamt” – måste ha varit frestande lätt att göra till en formel för drömmen om det framväxande nya samhället.

Välsignad av Werner Aspenström hade ”Nya sidor och dagsljus” gått till tryckning och den hade belönats med Svenska Dagbladets litteraturpris. Därmed var Ragnar Thoursie, med två diktsamlingar i sitt litterära bagage, en både bemärkt och prisad poet. Men istället för att fortsätta i den riktningen försvann poeten in i byråkratin, och först efter sin pensionering och upplevelsen av en svår tågolycka med en efterföljande omprövning av livet återkommer poeten med ”Kråkorna skrattar” (1989).

Det är en märklig återkomst på flera sätt. De båda första diktsamlingarna var visserligen ganska sammansatta var för sig och dessutom inbördes olika, men det fanns i dem ofta ett existentiellt och i den andra samlingen även ett uttalat politiskt perspektiv. Sådana perspektiv finns också bland de skrattande kråkorna, men dikterna är på ett helt annat sätt knutna till enskilda individer, både i jagform och betraktade utifrån på nära håll.

Stilen är ofta nästan skulptural i sin uttrycksfulla knotighet. Någon gång prövas gammalstavning, ibland också ett rim. I sin spegel ser gubben ”den Lede själv” – ”vänligt smil han än består / din värld som snart förgår” heter det med lakoniskt tillyxad kantighet.

Några av dikterna handlar om den åldrade diktaren; i en av dem söker han den slutgiltigt koncentrerade formen. Poetens dagsverke är litet i rader räknat, men ”ändå ofantligt: / / att finna / de sista / orden.”

Med ”Kråkorna skrattar” tycktes poeten Thoursie ha sagt dessa sista ord. Men han var inte sysslolös som författare. Tillsammans med journalisten Egon Kötting, som flytt undan nazisterna, hade han redan 1948 skrivit en bok om uppbyggnaden av efterkrigstidens Tyskland och ett par år efter sin tredje diktsamling var han medförfattare till en bok om arbetsförmedlingens historia. I ett par vackra minnesböcker på prosa, som kan fungera som en introduktion för den med författarskapet obekanta, tecknar han sin uppväxtmiljö och glimtar av sitt liv: ”Ditt ord är ljus” (2001) och ”Igelkottsfrid” (2007). Däremellan kom den digra, brokiga och ytterst originella ”Elefantsjukan. Berättelser från byråkratin” (2003), som med sin blandning av ironi, saklig självprövning och otaliga utvikningar visar att den visserligen helhjärtade statstjänstemannen också i det sammanhanget kom in en smula från sidan. Ett utdrag ur den uppsats han skrev för Ryings intervjubok finns med också där.

Poeten hade ändå inte sagt sista ordet. Förra året kom ”Sånger från äldreomsorgen”; den är tillägnad ”äldreomsorgens tappra personal”. I ett förord beskriver han den som ”ett avspänt experiment”, ”utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig.”

De korta texterna, ibland dikter, ibland prosaanteckningar, har en konstlös karaktär, långt från de komplicerade bildbyggena i de två första diktsamlingarna. På sätt och vis utgör den ett slags fortsättning på men också ett motstycke till ”Kråkorna skrattar” två decennier tidigare. Den energiska språkbehandlingen i kråkboken är här ersatt av en ibland lite trött enkelhet, och åldrandet, som var det centrala i den förra samlingen, har här nått ännu längre. Han är inte omedveten om att han nu åter skriver om det samhälle han har varit med om att bygga, och ur samma vinkel som för 20 år sedan: den ensamma åldringens. ”Vart tog Folkhemmet vägen?” frågar han med trött ironi inför det samhälle som nu säljer tjänster till honom som kund.

I ”Nya sidor och dagsljus” hade han i en av de centrala dikterna formulerat en livshållning som kan sägas prägla hans två sista diktsamlingar, och allra mest den sista: ”Dagen är inte idel ljus som bländar. / Natten ej mörker utan gräns.” Kanske kan man säga att det mer handlar om balansgång än balans, eller rent av vad han själv i efterskriften till urvalsboken ”Mod att leva” (1957) kallar ”ett växelspel mellan ljus och mörker, en dialektisk lek med motsatta element”. Den gången gällde det just ”Nya dikter och dagsljus”; när synvinkeln gradvis krymps till individnivå i de två sista diktsamlingarna är dialektiken inte längre en lek och den ömtåliga balansgången går fram allt naknare.

Mot den ensamhet, som ingen medicin kan bota, mot kroppens tillkortakommanden och nyckfullheter, står ljuspunkterna – söndagskaffe hos barn och barnbarn, dagverksamhet med kulturinslag, hemtjänstpersonalens himmelska duschning av hans kropp. Det markerade inifrånperspektivet av dagbokskaraktär – det är ingen tvekan om att det nu är Ragnar Thoursie vi möter sent i livet – ger en både saklig och vemodig autenticitet åt bilderna av den åldrades liv. I några korta minnesbilder ser han kärleksfullt tillbaka på sina föräldrar och det är en del av modern Signes lapptäcke som utgör bokens omslag.

Den enskilda människans liv är egentligen det centrala genom hela hans produktion, fast det tidigare ofta betraktades på avstånd. De reformer han räknade upp skulle göra individens liv både rikare och lättare, inte standardisera och reducera människan. Kanske ryms ändå redan i ”Sundbybergs-prologens” bild av hur ”familjerna i varv på varv i husen / begrunda var för sig den stora lyckan / att en egen liten vrå besitta” en bedrövad aning om svårigheterna att förena strävan till det allmänna bästa med individens behov. I en slagkraftig vits formulerar han både tillförsikt och farhåga i sin sista bok: ”Vi gamla är föremål för omsorg. / Visst är det underbart! / Bara vi inte blir till föremål / i omsorgen.”