Sällskapet
Ragnar Thoursies Vänner




Kråkorna skrattar ännu

"Yrkesförfattare skulle jag aldrig bli. Varken vilja eller kunna. Jag var och skulle förbli av annan art."
Ragnar Thoursie

Poesi och arbete
Jag har en samling av poeter och författare som jag brukar samtala med, särskilt de ledsna och bekymrade dagarna. Ragnar Thoursie är en omtyckt och uppskattad gäst som ofta kommer på besök.

I hans poesi och yrkesliv förenas ideal som jag både sympatiserar med men också brottas med i mitt eget skrivande och liv, utan några som helst kvalitativa jämförelser, givetvis. Thoursies föräldrar var aktiva i Jehovas vittnen och han föddes i Katrineholm den 30 september 1919 . Han var på något vis lite i otakt med tiden och tenderar att oförtjänt glömmas bort när 1940-50 talets storartade poesi summeras. Kanske beror det på att hans roll som samhällsbyggare skymmer den poetiska gärningen?

Ragnar Thoursie: lyriker, journalist, byråkrat, prosaist. Det är underligt hur våra identiteter präntas ner så där tvärsäkert och bombastiskt. Ett tydligt stråk i hans poesi är att jagformen är frånvarande samtidigt som livserfarenheterna vävs in tematiskt ─ och hans reflekterande röst, låter oss dela det existentiella och allmänmänskliga. Det som i mitt tycke är ett kriterium på riktigt stark poesi som talar till oss och rymmer en evighetsdimension. Det finns en livsglädje i hans diktning jämte gravallvaret. Om Erik Lindegrens poesi kan tolkas som sårigt ångestladdad i metaforiken är Thoursies betydligt ljusare och hoppfull. Karl Vennberg, en annan av 1940-50 talets mer framträdande poeter har ett intellektuellt och bistrare och pessimistiskt poetiskt tilltal. Det är givetvis lätt att läsa in den politiska övertygelsen, i tolkningen av Thoursies poesi men för att citera hans poetik så var dikten, "underordnad samhällsarbetet i andra former".

1945 fick Thoursie anställning vid Riksförsäkringsanstalten, som senare blev Arbetsmarknadsstyrelsen, där han tjänstgjorde till sin pensionering 1985 (byråchef 1972-1985). Den fasta anställningen kom samma år som han debuterade som poet med boken Emaljögat, som av somliga anses vara "socialdemokratiska" dikter. Det kan någon som inte delar "folkhemsvärderingarna" tycka var nedvärderande men om han upplevde det omdömet så är svårt att veta. Troligen inte politiskt men poeter är skapande och sökande frihetssjälar så ur den aspekten kanske han kände sig kringskuren? Han drog sig tillbaka som poet mellan 1952-1987, och det får mig att associera till Lars Ahlin, som också försvann från den litterära scenen under mer än tjugo år.

Arbetsmarknadsstyrelsen
Jag tilltalas av att de båda av kanske olikartade skäl valde att kliva ner från estraderna. Det gör dem båda trovärdiga i deras litterära utforskningar och ifrågasättande av maktordningar och människans mörkare sidor. Något annat drev dem än ära och beröm och jag upplever också att de förenades i en existentiell känsla av utanförskap. De hörde inte riktigt hemma någon av dem i det litterära och intellektuella etablissemanget även om de var storartade författare och samhällskritiker båda två.

AMS? Arbetsmarknadsstyrelsen? Vilken funktion hade AMS i samhällsbygget? Utgångspunkten för byråkratin var att alla skulle ges en möjlighet att behandlas demokratiskt jämlikt. Papperna och blanketterna, statistiken och befolkningsberäkningarna syftade ytterst till nånting bra i den socialdemokratiska välfärdsvisionen. Den framväxande tjänstemannaklassen var på gott och ont ett fundament i den svenska modellen. Ragnar är en historisk välfärdsgestalt som man lika gärna kan skriva en avhandling om i historia som i litteraturvetenskap. Det optimala hade ju varit om båda vetenskaperna kunde samspela och belysa en så intressant personlighet, som Thoursie, både som lyriker och byrådirektör, i en och samma bok.

Jag vet inte särskilt mycket om byråkratins historia men något om kritiken av den sociala ingenjörskonsten; den suspekta människosynen, som kan vaskas fram om det skrapas lite på den välpolerade folkhemsytan. Det kan framstå som paradoxalt att en känslig och lyhörd poet som Ragnar Thoursie valde att arbeta som byråkrat ett helt yrkesliv men detta låter sig bara göras om man bortser från hans politiska övertygelse.

Medskapare och medarbetare
Diktsamlingen Kråkorna skrattar kom 1989 och fick med rätta lysande recensioner. Den kom i senare delen av hans liv. Han dog den 12 juli 2010, nittio år gammal. Undrar hur det kändes för en trogen folkhemsbyggare att se välfärden monteras ner? Olof Palme brukade ofta citera dessa rader ur dikten Sundbybergsprologen, som Thoursie skrev nyårsnatten år 1950:

    En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.
    Dess ljus slår upp mot rymdens
    ensamhet.

Thoursie, ville vara en solidarisk medskapare och medarbetare till reformer som skulle påverka alla livsområden. Var han en ovanlig människa? Det finns inte så många bländande poeter som är strävsamma byråkrater i statens tjänst. Jo, han var nog en ovanlig människa och en människotyp som jag ofta saknar. Det är mänskligt inspirerande och i vår tids vulgära individualism nästan suspekt att ställa sina egna behov åt sidan för ett större ändamåls skull.

Om tillit är ordet, som är för evigt förknippat med Karin Boye, är nog omsorg ordet som kommer att bli Ragnar Thoursies ledsagare. Omsorgspoeten. Den tappre medmänniskan som ler lika pillemariskt som en knubbig Buddha. Fick han några svar vid dagsverket slut? Var han nöjd med sitt livsvärv? Poeten som lät poesin träda tillbaka för samhällstjänsten, eller såg han det aldrig så? Nej, troligen inte. Dikten och livet gick sida vid sida för Ragnar Thoursie.

    Det vanliga, det ofattbara.
    Tre gamla sitter framåtlutade i sin handikappbuss,
    med öppen mun åser de undret.
    Det är ett par dagar in i maj, i vårmånaden,
    undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden,
    I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,
    ändå är de lika gripna nu som första gången.
    Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj.
    Det vanliga.
    Det ofattbara.

Dikten är ur hans sista diktsamling, Sånger från äldreomsorgen, bara ett år innan han slöt sina ögon och lämnade oss kvar med den odödliga poesin. Det känns värdigt och respektfullt att avrunda genom att hans bländande diktning låter det ofattbara få stråla in

Cecilia Persson
Författare och historiker
2016-05-10