Sällskapet
Ragnar Thoursies Vänner


Ragnar Thoursie, poeten och ämbetsmannen

Carl-Johan Kleberg
2016-02-24

Ulla Palmfjord har berättat om hur Ragnar började sitt liv som journalist med vittnesmål från ett krigskadat Europa. Innan jag kommer in på mitt huvudtema, Ragnars roll i kulturpolitiken, så vill jag berätta om hans fortsatta roll som journalist, där han gjorde en epokgörande insats genom att vara med att skapa en avancerad politisk kulturtidskrift Tidsbilden.

Ragnar hade en tid arbetat för ett litet förlag (Ljus), men värvades 1950 av Roland Pålson som förlagsredaktör till arbetarrörelsens förlag Tiden. Denne kom han senare att möta i Ecklesiastikdepartementet då som chef för kulturavdelningen, och bidrog även till värvningen av Thoursie till det kulturpolitska arbetet. Dessa två fick förlagschefens uppdrag att arbeta fram planer för Tidsbilden med förebild av den berömda engelska tidskriften New statesman and Nation. Den skulle vara mer än en vanlig kulturtidskrift och belysa sociala och politiska frågor på ett folkbildande och djuplodande sätt. Thoursie blev huvudredaktör och Pålsson redaktionssekreterare.

Som författare i de fyra nummer som kom ut fanns topparna i dåtidens kulturliv och samhällsdebatt. Roland avled förra året (2015) men hans hustru Inger finns med oss här idag och har tagit med sig fyra exemplar av inbundna nummer. Tidningen fick med en gång 3000 prenumeranter. Jag var en av dem. Det antalet var inte dåligt, men ändå inte tillräckligt för förlagschefen som beslutade om nedläggning. Både Thoursie och Pålsson blev upprörda och lämnade omedelbart förlaget.

Tänk om tidskriften fortsatt och de båda herrarna blivit kvar som redaktörer. Ingen AMS-byråkrat av Thoursie, ingen riksantikvarie av Roland Pålsson!

Nu såg Thoursie krasst att det inte gick att leva på att vara poet eller redaktör, utan kom att välja bana som byråkrat i den stora mäktiga Arbetsmarknadsstyrelsen; ett verk som var älskat av den mäktiga finansminister Sträng, trots att vi inte alls hade samma arbetslöshet som idag.

Thoursie kom att spela en viktig roll i verket. Han har beskrivit detta verk i svensk litteraturs förmodligen främsta byråkratiskildring, Elefantssjukan, en fantastisk blandning av engagemang, humor och kritik. Det var den bok Thoursie själv satte högst av sina kanske tjugo böcker. Men den historien har jag inte möjlighet att ta upp idag på annat sätt än att vi här har en förklaring till varför denne lysande byråkrat som Palme, nybliven utbildningsminister 1968, frågade om han ville bli sekretare för det utredande kutlturråd som tillsattes i november 1968. Varför tog Ragnar det jobbet? Svaret han gav mig en gång var: när Palme, som var en halvgud för honom, frågar så kan man inte säga nej. Ragnar övergav därmed för några år sitt kära AMS.

Varför frågade Palme honom? Jo Palme brukade ofta i sina tal citera Thousies dikt Sundbybergsprologen, med sitt berömda slut: "En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet." Den som först hade kontaktat Thoursie var den gamle Tidsbilden-vännen Roland Pålsson. Då hade han känt "gruvlig" tvekan att avbryta sitt arbete på AMS "som känns meningsfullt och där uppgifterna växer". Pålsson bad då Palme att övertala honom och det lyckades. Lyckligtvis!.

Sedan hade Ragnar inga kontakter med Palme förrän vid avskedsmiddagen när han blev statsminister. Då pekade Palme på mig och sa: "Och där sitter Ragnar - som gav mig mitt första jobb." Vad han syftade på var att Palme som student hade gjort en krävande research för det förlag som Thoursie arbetade för. Det handlade om kvällspressens sensationsjournalistik.

Först några ord om bakgrunden till tillkomsten av Kulturrådet och min lilla roll i sammanhanget. Jag hade sedan 1964 arbetat i Roland Pålsssons kulturavdelning med det som var kulturpolitikens grundläggning. Det var en oerhört dynamisk tid med massor av initiativ i utredningar och propositioner under ecklesiastikminister Ragnar Edenmans ledning. Och det fanns pengar. Men i Riksdag och kulturdebatt och i departementet växte krav på sammanhang även om man inte vågade tala om behovet av en ny kulturpolitik. Ragnar Edenman avgick 1968 och efterträddes av Olof Palme, som med en gång bytte namn på ecklesiastikdepartementet till utbildningsdepartementet.

Palme övertog från sin företrädare ministerns rådgivargrupp, kallad kulturrådet, vilket måste bytas ut. Det var litet oklart vad som skulle komma i stället och vad ett nytt kulturråd skulle göra. Man vågade inte tala om en ny kulturpolitik. Till skillnad från vad många tror hade Palme inte från början tanken på en stor utredning. Förmodligen i samtal med bl a Roland Pålsson växte i stället fram något unikt. En forskare har kallat resultatet "en märklig hybrid av statlig utredning och policyorgan." Utredningsdirektiven i Kungl Majt:s bestämmelser den 29 november 1968 var utomordentligt korta, 20 rader. Idag får utredningar direktiv på 20 sidor.

Man skulle behandla frågor om den långsiktiga inriktningen av kulturpolitiken. "I centrum står därvidlag kulturpolitikens roll att främja ökad jämlikhet i samhället." Detta var den centrala tanken inom socialdemokratin vid den tidpunkten. Det hade varit nyckeltemat vid en partikongress. I övrigt användes fina ord om differentiering och integrering, av kulturrådet senare översatta till hänsyn till eftersatta grupper respektive kulturpolitkens samspel med andra områden.

Gruppen kallades kulturrådet, att skilja från Edenmans grupp med samma namn, och den senare tillkomna myndigheten Statens kulturråd. Gruppen var mycket stor, hela 14 personer med representanter för kulturliv och organisationsliv. Där fanns författare som PO Enquist och Elisabeth Hermodsson, regissören Gunilla Palmstierna Weiss, museimannen Bo Lagecrantz och musikprofessorn Bo Wallner, men också mindre kända från folkbildning och fack.

Där fanns inga parlamentariker men sammansättningen var tydlligt socialdemokratisk. När Palme i riksdagen fick kritik för ensidighet kom han med ett typiskt palmesvar: "Herr Nordstrandh säger att jag, när jag kastade ut denna varp, kanske hade kunnat fånga in någon mer konservativt sinnad person. Däri ligger en svårighet. För att man i kulturlivet skall få tag på en konservativt inriktad person räcker det inte med en varp utan man måste använda en ganska djupgående trål för att lyckas."

Som sekreterare för denna stora blandade grupp samlade Thoursie ett sekretariat som delvis bestod av folk från Pålssons kulturavdelning delvis nyrekryterade på olika kort tid.

Just nu håller jag på att tillsammans med en kollega från sekretariatet att skriva en bok om hur arbetet i det utredande kulturrådet gick till. Det handlade om att länka i hop många viljor och ambitioner till det som kom att bli den första samlade beskrivningen av Kultursverige, som bakgrund till förslag om den första samlade kulturpolitiken för detta vårt land. Det var ett otal pusselbitar som skulle fogas samman och för att det skulle bli en helhet fordrades det en visionär arkitekt och det var Ragnar.

När vi började arbetet visste vi egentligen inte vad en fullständig kulturpolitik var, allra minst det som kom att bli mycket viktigt, kulturpolitiska mål. Det handlade om att bygga upp något från grunden. Då gällde det att vara systematisk och klartänkt och här spelade Thoursie en avgörande roll med lärdomar från AMS, där han lär ha åstadkommit ordning och reda i den väldiga apparaten.

Vi måste besvara grundläggande frågor som vad är kulturpolitik, vad är mål bra för och hur skall de fungera, vilken byråkrati behövs, hur skall man genom prioriteringar få fram tillräckligt med slantar?

Allra först gällde det att få fram en bild i siffror och ord om hur Kultursverige såg ut för att se vad som borde förändras. Det som inte vi i sekretariatet kunde få fram måste beställas av experter utifrån. En fördel i detta mödosamma arbete var att vi inte som dagens utredningar hade en tuff tidsplan att följa. Vår plan var flexibel. Vi började i slutet av 1968 och slutrapporten trycktes i slutet av 1972 dvs vi jobbade i tre och ett halvt år.

I rapporten och diskussionen kring den, blev förslaget om de kulturpolitiska målen älskat och mycket diskuterat både i allmän debatt och i remissvar. De har en engagerande roll, mer än en praktisk som grund för beslut. Helt i linje med direktiven formulerades ett övergripande mål: "Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlilkhet.'' Sedan kom sju mål om Decentralisering, Samordning och differentiering Gemenskap och aktivitet, Yttrandefrihet, Konstnärlig förnyelse, Bevarande av äldre kultur och Samhällets ansvar. För vart och ett av målen angavs de åtgärder som behövdes för att förverkliga dem; en väldigt bra idé som försummats i följande kulturpropositioner.

Thoursies viktiga uppgift var att organisera både ledamöternas och sekretariatets arbete. En viktig tanke med utredningen var förankring genom hearings och möten av alla slag. Det fanns inga utredningshemligheter. Poängen var att våra förslag var kända i förväg och det underlättade att de senare blev godtagna i remissvaren.

Och förslagen om förverkligandet av kulturpolitiken var många. Särskilt värt att nämna var ett nytt bidragssytem för regionala kulturinstitutioner, stöd till fria grupper och amatörkultur under det nya namnet ‘fritt kollektivt skapande’. För att följa upp reformen behövdes en ny myndighet: Statens kulturråd. Många områden var under utredning så kulturrådet kunde bara hänvisa till kommande utredningsförslag. Regeringen fann till slut lösningen med en trestegsreform för perioden 1974/75, l975/76 och l976/77. Men i den fortsättningen fanns inte Ragnar Thoursie med. Han lämnade utbildningsdepartementet när utredningen var klar 1972.

Slutrapporten omfattade 600 sidor, men hade inte Ragnar funnits där med sin vassa penna hade det blivit oläsliga 1200 sidor. Alla fakta krävde ett systematiskt insamlingsarbete. Var det område eller frågeställning som behövde belysas så beställde Ragnar fram en studie. I diskussionerna intog han en låg profil men var hjärnan som höll ihop helheten.

Precis som vi hört från AMS var han en arbetsmyra av sällan skådat slag. Vi andra i sekretariatet unnade oss att äta lunch varje dag. Det var omöjligt att få med Ragnar på en sådan störning i arbetet. Vi som jobbade med honom minns inga avkopplande glada stunder med snack vid sidan om, som annars är naturligt i ett gäng engagerade människor. Vi minns i stället en brinnande arbetare av ett slag vi inte mött. Vid ett samtal med honom ansåg han att han i arbetet utvecklat vad han kallade hänsynslöshet. Först en gång när rapporten var färdig minns jag att jag lyckades bjuda hem honom på fest med kamraterna. Då fick jag Mod att leva från 1957, en unik påminnelse om hans avlägsna diktarroll som han aldrig berörde. Han var stolt över sin byråkratroll.

Jag ställde en gång en fråga till Ragnar när han var pensionerad om han kunde skriva en bok som Elefantsjukan om arbetet med kulturutredningen. Men det var han helt främmmande för. Det kan tyckas egendomligt att han inte tyckt det var intressantare att jobba med kulturpolitik än arbetsmarknadspolitik.

Och resultatet i utredningen kallad Ny kulturpolitik blev lyckat. Aldrig hade ett betänkande fått en så omfattande remiss med 600 svar; i stort mycket positiva. Det regeringsförslag som presenterades i Propositionen Den statliga kulturpolitiken1974 följde i stort utredningen och 1974 års beslut har kallats grundbulten för svensk kulturpolitik med en grundsstruktur som överlevt. Hur det skett kommer vi att beskriva i den bok jag talat om.

När Dagens Nyheter 2014 gjorde en inventering av de 150 viktigaste kulturhändelserna under de senaste 150 åren så var 1974 års kulturpolitik en händelse vid sidan om Selma Lagerlöfs Gösta Berling och Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Det var den enda politiska händelsen av alla de 150 kulturhändelserna.

Vad hände med Ragnar när utredningen var klar? Han återvände till sitt älskade AMS. Jag och flera vänner i departementet hade velat se honom som förste chef för det nyinrättade Statens kulturråd, där kombination av poet och byråkrat skulle varit idealet. Krafterna i departementet verkade i annan riktning. Vännen Pålsson hade blivit riksantikvarie och Palme statsminister och båda hade fått annat än kulturpolitik att tänka på.

Och åren gick och tiderna förändrades.